Träna gravid

I fredags tränade jag för sista gången innan bebisen kommer. Kommer inte att förlänga mitt träningskort nu utan gör det sen när jag börjar träna igen efter förlossningen. Under dessa månader har jag och min mage fått en del konstiga blickar, jag undrar om det kanske är för att de aldrig sett någon (hög)gravid träna, (måste erkänna att under alla dessa år jag tränat har inte jag heller det..) en tjej kom fram en gång och tom sa det till mig. 
 
Oavsett kan jag säga att träningen är bland det bästa jag vet, och jag hade aldrig en tanke på att "slappa" bara för att jag är gravid, om inte jag hade ont förstås och kropppen sa ifrån. Jag klarar mig inte utan att få träna, det är lite som en drog för mig. För mig räcker det helt enkelt inte med endast promenader, jag måste känna att musklerna får arbeta, visst är man besgränsad till några få maskiner men det finns en del man alltid kan köra så det är bara att göra det bästa av det!
 
Nu tänkte jag gå över till endast promenader och vila för att samla energi till förlossningen. Men nu har jag inte tränat på ett par dagar och känner dragningskraften till gymmet..
 
Har ni tränat under graviditeten?

Att jobba hemifrån

indi.blogg.se

Jag trivs verkligen med att vara hemma med Isak och arbetar just nu hemifrån vilket jag tycker är smidigt och bekvämt, flexibiliteten att arbeta hemifrån tilltalar mig och som både arbetande och studerande småbarnsmamma ser jag många, många fördelar med att arbeta hemifrån.

 

 

Fördelarna med att jobba hemifrån som småbarnsförälder


Att slippa det hemska ljudet av larmklockan kl.5-6 på morgonen, även om jag går upp tidigt eftersom Isak vaknar tidigt så är det inte samma sak. Jag känner mig inte stressad. Att praktiskt taget kunna ge Isak mat och sedan sätta mig vid datorn i min pyjamas och jobba, att vara min egen chef. Dessutom är man mer effektiv eftersom man kan tex laga mat eller tvätta samtidigt som man sitter och jobbar, multi-tasking är en självklarhet hehe!

Men framför allt närheten, möjligheten att pussa och krama min son när jag vill, att ta en paus och sitta på golvet och leka tillsammans, att spendera tid med honom, är ovärderlig!

 

 

Fler fördelar


Sen finns det andra fördelar som att slippa slösa tid på att pendla till och från jobbet. Jag som brukade sprendera ungefär 2 timmar på det kan nu istället använda den tiden till något annat, som till exempel att leka med min son, ta en långpromenad eller en shoppingtur elelr åka till gymmet! Det är dyrt att tanka bilen och det behöver man inte göra lika ofta om man jobbar hemifrån. Man sparar både tid och pengar, och samtidigt värnar om miljön.

 

 

Att få jobbet gjort


Jag jobbar/pluggar när Isak sover. I alla fall pluggar när han sover sin nap, jobba går oftast bra även när han springer runt här. Han är superenergisk och sitter aldrig still vilket gör att han kan bli väldigt trött och sova långa naps.

Det är ingen garanti att han kommer att sova i 1-2 timmar varje dag så därför under tiden han sover passar jag på att göra de viktigaste sakerna först som tex skriva på rapporten eller ringa viktiga telefonsamtal!

 

Stäng av tv och allt annat som kan störa dig i jobbet. Börja inte surfa runt på facebook eller läsa bloggar istället. Det är svårt men man måste bestämma sig att det är din arbetstid!

 

Barnvakt. Om man har någon som kan komma och passa barnet ibland så det självklart till stor hjälp. Om inte möjligheten finns så kan alternativet vara att jobba/plugga någon timme på kvällen när barnet sover.

 

Men jag tycker att det är viktigt att flera gånger om dagen ta en paus och leka och gosa tillsammans! Vissa dagar är det det enda vi gör och de dagar är de bästa! Allting kan inte prioriteras och därför har jag valt att göra det här på mina egna villkor (har man den möjligheten så är det fantastiskt bra) och valt att gå ner i studietakt och det är jag väldigt nöjd med.


Det här med träning och vikt

indi.blogg.se

Ibland får jag frågor angående träning, som tex hur ofta jag tränar, om jag tränar något speciellt osv. Sen verkar det som att folk tänker bara träning=viktnedgång. Och tränar endast för att gå ner i vikt.

 

Jag tränar tyvärr inte oftare än 1-2 gånger/vecka just nu, men snart blir det ändring på det kan jag lova. Tränar inte något speciellt, kör crosstrainer/går/cyklar/springer och sedan lite styrka.

Ta inte fram vågen


Misstaget som folk ofta gör tror jag är att stirra sig blind på vågen.. Det spelar ingen roll hur mycket du väger, utan hur du känner dig, du kan inte gå endast efter vad vågen säger utan vad du har för kroppstyp, osv. Dessutom så väger muskler mer än fett så om du börjat träna och väger plötsligt lite mer så betyder det inte att du blivit 'tjockare'! Göm vågen någonstans i garderoben och ta inte fram den på några månader! OCH det går inte att punktförbränna kroppsfett! Om du är missnöjd med någon kroppsdel och fortsätter att gå ner i vikt hela tiden kommer resten av kroppen och utseendet att påverkas och du blir smalare över hela kroppen! Det kanske du inte vill..

 

 

Bra kost och variation i träningen


Ett annat misstag folk begår är att tro att man blir smal av att träna! Det blir du inte! Inte av träning enbart i alla fall. Vikten reglerar du med kosten och oavsett hur mycket eller om du tränar, om du får i dig mer kalorier än vad du förbränner så går du inte ner i vikt. Om du å andra sidan inte får i sig tillräckligt så fortsätter musklerna att brytas ner istället för att byggas upp. Om inget förändras eller du fortsätter att gå upp i vikt så får du se över din kost. Det är viktigt också att variera sin träning för att se resultat! Då måste kroppen anpassa sig och förändras hela tiden och du ser förändringarna mycket snabbare och tydligare!

 

 

Träna för att bli frisk och stark


Tänk inte på träning bara som metod för att gå ner i vikt! Tänk på träning som ett sätt att bibehålla hälsan, bli starkare och få mer energi. Gruppträna istället för att köra styrketräning, det är roligt samtidigt som du får upp både kondition och styrka! :)


minkrönika på minbebis

Åh, så glad jag blev denna eftermiddag när jag såg att min krönika har publicerats på minbebis.com kika in där! Isak sover och jag ska fortsätta med att baka lussebullar!

Mammagrupp

Idag var Isak och jag på bvc och mammagruppen. Han hade inte hunnit sova sin förmiddagsnap då så han började gnälla men somnade sen i min famn.


 

Vi pratade framförallt om barnsäkerhet i hemmet men sedan övergick konversationen till att handla om mat (brukar det inte alltid bli så) men också om det här med att bebisar vaknar och vill äta på natten. Det är flera mammor som berättat att deras bebisar vaknar 1-2 gånger på natten, för mat och det gör Isak med (oftast en gång när vi går och lägger oss och sedan runt kl.3-4). Det är skönt att veta att man inte är själv om det här.

Bvc sköterskorna här tycker och rekommenderar inte att man då inte ska ge mat. Det är upp till varje förälder men jag väljer att ge min son mat.

Det finns många olika metoder kring hur man ska få barnet att sluta äta på natten och somna om utan mat. Men som sagt det är metoder som vi föräldrar använder oss av för att få ut någonting själv!

.

Det går inte att säga att barn efter 6 månader inte ska äta på natten! Alla bebisar är olika, men de befinner sig i en ständig utvecklings- och förändringsprocess. En del vaknar på natten och vill äta i många månader, andra slutar ganska tidigt med det.

Hur ser ni på det här med att (inte) ge mat på natten?


Glad

En riktig höstdag har vi idag! Vill ut på en lååång prommis, så jag ska plugga lite och sedan bege mig ut, till parken, skogen..
Tycker det är så roligt att läsa alla era kommentarer, att få respons på det man skriver eller undrar, gör mig jätte glad! Och att jag hittat till en massa bra bloggar, era bloggar! Det finns en massa inspirerande mammor där ute och söta bebisar! Så roligt att få följa er! :)
Nu ska jag fixa kaffe och läsa en artikel och skriva lite på mitt grupparbete!
Önskar er en fin måndag!

Just remember

Att vara fattig är inte att inte kunna köpa snygga märkesskor, det finns olika sätt att vara fattig på! Att vara fattig är att inte vara trygg i sig själv och ständigt söka tröst och självförtroende i de snygga märkesskorna! Att vara totalt befriad från empatiförmågan och inte kunna glädjas med och åt andra, att vara avundsjuk och ständigt försöka slänga de snygga märkesskorna i ansiktet på andra i förhoppning om att få den reaktionen som lindrar deras egna osäkerhet och dåligt självfötroende.
Att hata alla som har mer eller är vackra och lyckliga är inte normalt!


Mammakänslorna tar alltid överhand


Varför blir man mer känslig efter att man har fått barn? Är det en period man går igenom, eller förblir det så här? Denna enorma omställning både fysiskt och psykiskt har gjort att jag som redan var mycket känslig innan är nu överkänslig och klarar inte av att lyssna på bebisgråt. Inte när min bebis gråter och inte när någon annan bebis gråter! Nej, för då kan jag också börja gråta! Jag har faktiskt gjort det! Bebisgråten ekade i mitt huvud och jag tänkte bara på hur hjälplösa och beroende spädbarn är! Första gången var det i en mataffär och jag blev så distraherad, jag var tvungen att gå långt bort därifrån. Andra gången var på ett café. Bebisen blev helt röd i ansiktet av att skrika så länge, men den skulle ammas först efter att mamman ätit klart! Jag tyckte det var så jobbigt att se och höra, jag vände mig bort. Jag kände hur tårarna samlades i mina ögon och började rinna ner för mina kinder.

Det gör ont i mitt mammahjärta att höra en bebis hjärtskärande gråt. När jag hör en bebis skrika och gråta så blir jag helt förstörd. Jag kollar om den blir tröstad och vad mamman egentligen gör åt det "har hon provat att trösta bebisen på det här sättet då, eller det här?" jag kan inte låta bli och ibland får jag lust att ta barnet själv och trösta det! Inte för att jag inte tror att mamman kan hjälpa sin bebis finna ro, men för att jag någonstans i huvudet tror att det alltid finns något mer man kan göra! Men gör det verkligen det? Eller reagerar man på en annan förälder som inte handlar på samma sätt som man själv skulle handla?

Jag reagerar självklart olika när en förälder som skyndar för att trösta sitt barn och försöker göra allt i sin makt för att hjälpa den lilla bebisen som så desperat söker tröst och att bli omhändertaget och en som har inställningen att ”lite skrik har ingen dött av” för hon har tre barn och alla mår bra idag!

MEN inte kan jag gå runt och trösta andras barn! Varje mamma borde veta vad som är bäst för hennes barn och jag skulle bli väldigt förvånad och helt stum om en annan mamma med sin bebis i vagnen skulle komma fram till mig och fråga: "jag kanske kan trösta din gråtande bebis (bättre än vad du själv kan)"? Eller jo, det får hon göra om jag skulle ignorera min skrikande bebis. Men risken att det skulle hända är minimal, ja egentligen oexisterande!

Att höra Isak gråta gör att jag nästan får panik och vill snabbt snabbt trösta med närhet, mat, olika sätt att hålla honom eller vad det nu är han behöver, jag som inte skulle få panik, jag som under hela graviditeten försökte förbereda mig mentalt genom att tänka att jag skulle få en bebis som kommer att gråta hela dagarna och att jag skulle stå där hjälplös. Vänja mig vid tanken. Men till ingen nytta kanske, då mammakänslorna alltid har överhanden och så fort jag befinner mig i närheten av barn så verkar det finnas en ON knapp som sätts på automatiskt! Det är mammalivet! Det är jobbigt och fantastiskt! Det är vad jag förväntade mig att det skulle vara!


Är det att offra sin framtid eller utvecklas..

.. när man skaffar barn? Vissa säger att barn förstör ens liv, andra säger att de berikar det. Vissa klagar, andra försvarar! Jag tillhör den andra gruppen i båda påståenden dock. Har haft flera diskussioner med både människor som har barn och dem som inte vill skaffa barn för det är en för stor uppoffring, men även med dem som tycker att har man fyllt 35 så kan man inte välja, liksom att vänta på den rätte..?? Nej de ska skaffa barn NU liksom!!

Jag har funderat på vad vi egentligen offrar när vi skaffar barn? Vilket liv ger vi upp för att få ett liv fylld med blöjbyten och barnskrik och en ny, oigenkännlig kropp? Men också ett liv fyllt med kärlek och en känsla av samhörighet, FAMILJ? Familj, vad är det? För vissa är det deras hund, för andra det är det man/fru och kanske flera barn. Vi är olika och vi vill olika saker här i livet. Det finns människor som känner att det skulle innebära alldeles för stor uppoffring att skaffa barn. Utekvällar, fyllor, resor och att kunna göra exakt det som faller dem in, sova och vakna när de vill, var de vill. Men innebär det verkligen en jätteuppoffring att skaffa barn, familj? Även i 35-års åldern? - eftersom vissa kan tycka att är man ung så offrar man en hel del, är man över 30-35 då har man inget att förlora? Ibland kan vi vara för snabba att döma andra. Inte alla föds med den biologiska möjligheten och ger upp efter ett antal försök att bli med barn.
Det kan helt enkelt röra sig om att längtan att skaffa barn inte är tillräckligt stor. Eller kanske har de inte hittat den rätte. Inte för att kvinnor idag inte kan skaffa barn ensamma, men de kanske vill ha det på det traditionella sättet: mamma, pappa, barn och det är inte en självklarhet för alla att skaffa barn på det mindre traditionella sättet. 
M e n den biologiska klockan tickar! Är det inte bara för jobbigt att höra det?

Så vad har man att förlora? Det beror på vad det är för liv som man har levt innan man skaffat barn, och hur man förväntar sig att livet ska se ut efter att man skaffat barn. En vanlig Svensson som jobbar bakom kassan på Ica Maxi kanske inte alls tycker det är en stor uppoffring man gör medans en framgångsrik affärskvinna som reser mycket, tränar 5-6 gånger i veckan, äter ute nästan varje kväll, kanske tycker att det är rena fängelset (eller så kan det vara tvärtom).
Men behöver det verkligen vara så? Rena fängelset? Kan man inte resa efter att man har skaffat barn? Kan man inte äta ute? Kan man inte fullfölja sina karriärsdrömmar? Kanske inte på samma sätt som tidigare men visst kan man göra allt det? Att vara rädd för hur livet kommer att förändras, vilket det ju gör, ganska dramatiskt - det är en stor omställning - går man miste om en liten människa som gör en så uppfylld av kärlek att man nästan drunknar i den. Men med kärlek kommer oro, osäkerhet och sömnlöshet som man verkligen måste tycka uppväger den här kärleken.

Alla är inte gjorda för att skaffa barn, och alla vill inte vara begränsade på det sätt som det innebär när man skaffar barn, vill inte ha det ansvaret och att inte längre kunna planera något, den lyxen försvinner i samma ögonblick som man hör det första bebisskriket. Och jag har full förståelse för detta! Vill de inte så vill de inte! Sen finns det dem som skaffar barn men tar inte ansvaret som de får på köpet på allvar. Skaffa då för Guds skull inte barn! För då är det inte längre du själv som styr ditt liv! Man måste faktiskt inte skaffa barn bara för att alla syskonen eller vänner har gjort det, om man inte är beredd/ kan ta hela ansvaret!

Så varför skaffa barn? Jag skaffade barn för att jag inte kunde tänka mig att inte skaffa barn! Jag tror att det antagligen handlar om en biologisk drift och viljan att föra sina gener vidare, men också en otrolig upplevelse! Det var absolut inte något som vi bestämde oss för över en natt! Nu är han här, vår ögonsten, det bästa som har hänt oss! Att älska en annan människa på detta sätt är enormt, och svårt att kunna föreställa sig innan man upplevt det och svårt att förklara!

Jag tror att om man känner sig fullständigt redo för familjelivet, och sådant känner man, så är känslan av uppoffring inte alls lika stor. För den uppoffringen som man nu gör vill man ju göra, eftersom man väljer att skaffa barn. Det är förhoppningsvis ett val av individen själv! Men man måste vara medveten om vad man ger sig in i. Att inse de möjligheter och begränsningar som erbjuds av det nya livet och att vara medveten om de förändringar som det innebär att skaffa barn gör att man lättare kan anpassa sig till det nya livet, ja, för det blir aldrig detsamma igen! Den intelektuella stimulansen är kanske inte på högsta nivån. Men jag älskar att vara hemma och umgås med min bebis hela dagarna! Jag tycker om att byta blöja, bära, mata och trösta det här lilla miraklet! Bebisar växer så småningom (alldeles för fort) upp till inte lika lätthanterliga barn, och jag vet att jag måste ha ögon i nacken och jag vill oroa mig för hur han har det hela tiden och försöka göra så att han ska ha det ännu bättre och jag vill känna all denna outsägliga, obeskrivliga kärlek till honom! Det här nya livet innebär också personlig utveckling, man vet och kan så mycket mer, sådant man inte trodde sig kunna.

Det gäller att hitta en balans och veta, vara förberedd på att det kommer att vara både väldigt tufft, så tufft att man ibland kanske tom känner att man vill ge upp, men också helt FANTASTISKT, en obeskrivlig känsla av oändlig, ovillkorlig, total kärlek för något som är skapat av kärlek, någon som är en del av oss, ett eget litet mirakel som gör just vårat liv ännu mer meningsfullt och komplett!
Jag ångrar absolut inte att jag skaffade barn, och förhoppningsvis får vi en ömsesidigt bra och öppen relation till varandra, jag vill se mina barn växa upp, utvecklas och mogna. Jag ångrar inte att jag skaffade barn, nej, utan jag vill skaffa fler barn!


De finns..

Ibland, planerat eller oplanerat så kan en trevlig och snäll människa dyka upp i ens liv och lämnar ett spår. Någon som gör ett stort intryck i ens liv, och faktiskt bry sig.
Det är inte alltför ofta man träffar sådana människor. Och även om det förväntas av vissa att de ska vara lyhörda, trevliga, hjälpsamma osv kan de vara ännu mer lyhörda, trevliga och hjälpsamma och omtänksamma, och dessa människor med ett gott hjärta, gör att jag blir bara så glad!

Någon som värmer ens hjärta med sina ord och handlingar. En sådan människa som bryr sig fast hon inte måste, som tar sig tid att ringa och fråga hur man mår fast hon inte behöver. En liten gest kan betyda så mycket. En sådan människa har jag haft turen att träffa. Någon som har gjort ett stort intryck i mitt liv, någon jag aldrig kommer att glömma. Såna fina människor kan göra ens dag och behöver få veta hur uppskattade de är.

När jag kände mig orolig fanns hon där, gav mig kunskap och stort stöd som stärkte mitt tro på mig själv, tro på att jag skulle klara det, och det gjorde jag :) jag blev tryggare, lugnare jag vågade möta min största rädsla! Fortfarande tänker jag ibland att det känns overkligt att jag har gått igenom allt det här och resultatet av det :)

Det känns tryggt att veta att du finns där och att du bryr dig!


Att vara stolt..

..över sig själv.
Vi människor är så olika och alla är unika på sitt sätt. När vi tycker att någon lever sitt liv på ett sätt som vi själva aldrig skulle göra kan vi tänka "tack och lov att jag är jag och inte hon/han och att jag inte tänker så". Så olika är vi.

Jag tycker att alla borde vara och visa att man är stolt över sig själv och sitt sätt att tänka, de val man har gjort oavsett vad det är eftersom alla lever på ett sätt som är bäst för just dem, ett sätt som de själva tycker är bäst.

Att vara stolt över sig själv handlar just om en själv, om de mål eller delmål man har uppnått i sitt liv. Stora som små. Det betyder inte att man tycker att man själv är bäst och att alla andra har/gör fel.

Jag är stolt och glad över min familj som har hjärtat på rätt plats. Jag är stolt över oss och vårt hus som vi själva har byggt, att vi har vågat oss in på den vägen och klarat den.  Jag är stolt över mig själv för att jag klarar av vardagen med Isak och samtidigt pluggar på distans. Att det går så bra ändå och att jag inte ens skulle tänka tanken att ge upp, eller börja fundera på vad jag offrar eller har offrat för det här livet. Att jag klarade förlossningen, och att min kropp inte har tagit stryk av graviditeten, och att just den här finaste lilla pojken är just vår lilla pojke.

Jag är stolt över mycket och små saker i mitt liv och jag är glad och tacksam för de fina saker jag har fått uppleva. Att vara stolt över sig själv gör att man fokuserar på det positiva och strävar efter att bli bättre. Alla har vi något vi borde vara stolta över, och det ska vi vara!!


Underbara liv..

Ibland kan det vara svårt att se allt det fina i vardagen. Mellan jobb, plugg, städning, matlagning, träning och all stress, hinner vi inte uppskatta det fina man har, alla fina människor vi har omkring oss. Vi ter på oss för mycket och har svårt att se det positiva istället för det negativa. Att inse möjligheter istället för problem. Det är så lätt att tappa bort sig och ta allt för givet.

Man måste prioritera. Ibland krävs det att man släpper allt ch bara är, strunta i alla sysslor och hobbies och det som gör oss ledsen och arg, och inse allt man har att vara glad över egentligen, alla fina stunder med familj och vänner, dyrbara dagar, timmar, minuter. Allt annat kan vänta. Om vi själva mår bra så kan vi uppskatta det vi har och njuta av livet tillsammans med dem.

Tiden går fort, och vi måste leva här och nu, vara medvetet närvarande i nuet, uppskatta de små sakerna i livet! Fira små segrar, det är det som ger oss kraft att gå vidare och blir påmind om hur underbart livet egentligen är!


RSS 2.0